den örtesälskande miljardären sprintar fram genom ängar av flätade men inte minst farliga och militanta kosovomissionärer.
efter en kvick granskning av huvudsidan av "blogg.se" och efter en genomgång av de mest aktiva blogg-personligheterna på denna sida fann jag mig själv i ett högst kväljeframkallande mående som kan liknas med vilken inflikning som helst under ett namn som mycket möjligt skulle kunna vara "soewt_flikka_92".
förlåt.
därför lämnar jag denna sida för gott och ni kan nu finna mig på: http://futurebibleheroblog.blogspot.com/
jag hänvisar er alla.
förhoppningsvis lovar jag att bli mer aktiv.
förlåt.
därför lämnar jag denna sida för gott och ni kan nu finna mig på: http://futurebibleheroblog.blogspot.com/
jag hänvisar er alla.
förhoppningsvis lovar jag att bli mer aktiv.
badkar, amfetamin, och mehrfruchtsaftgetränken är ett minne blott
nyligen hittade jag en intressant bloggare.
herren talar om att röka amfetamin, kokain, att springa in på en toalett i tron om att
"få till det" med "Snygga tjejen" från våningen ovan, som han ett flertal gånger nämner, då det visar sig att de slutligen bara blev fyllda av uppåttjack och de två hamnade utan förklaring i ett badkar tillsammans. någonstans.
han talar om hur olikt lika vi alla är varandra, om att allt vi behöver ibland, ur mänskligt perspektiv, är en kram då och då, kanske en kyss,
och han funderar över vart världen egentligen tog vägen.
han har rätt i många anseenden
och för mig omedvetet in på ett ämne jag lagt åt sidan för länge sedan.
det var tidig sommar och det känndes som min första, jag var orolig, mer än någonsin.
en mycket god vän hade farit illa ut och jag vandrade hopplöst runt på gävles gator.
jag spenderade timmar med att försöka ringa henne från min telefon och somnade slutligen
varpå jag missade sista tåget hem,
kvällen blev sen och jag visste nog inte riktigt vad jag skulle bära mig åt.
det iscensätts en viss frustration från tillfällen då orosmoment spelas upp.
klockan var alldeles före tolv och skälet för min oro skriver mig ett meddelande där det står att jag är saknad,
och på något sätt kom det att rädda min hela försommar.
utan att gå till dramatisk överdrift.
jag finner ett tåg hem och hittar sextio kronor på marken, det är molnigt.
och då jag går hem är allt vackert och man kan nästan urskilja månen någonstans, där bakom.
mehrfruchtsaftgetränken är nu blott ett minne. tack viljestyrka.
herren talar om att röka amfetamin, kokain, att springa in på en toalett i tron om att
"få till det" med "Snygga tjejen" från våningen ovan, som han ett flertal gånger nämner, då det visar sig att de slutligen bara blev fyllda av uppåttjack och de två hamnade utan förklaring i ett badkar tillsammans. någonstans.
han talar om hur olikt lika vi alla är varandra, om att allt vi behöver ibland, ur mänskligt perspektiv, är en kram då och då, kanske en kyss,
och han funderar över vart världen egentligen tog vägen.
han har rätt i många anseenden
och för mig omedvetet in på ett ämne jag lagt åt sidan för länge sedan.
det var tidig sommar och det känndes som min första, jag var orolig, mer än någonsin.
en mycket god vän hade farit illa ut och jag vandrade hopplöst runt på gävles gator.
jag spenderade timmar med att försöka ringa henne från min telefon och somnade slutligen
varpå jag missade sista tåget hem,
kvällen blev sen och jag visste nog inte riktigt vad jag skulle bära mig åt.
det iscensätts en viss frustration från tillfällen då orosmoment spelas upp.
klockan var alldeles före tolv och skälet för min oro skriver mig ett meddelande där det står att jag är saknad,
och på något sätt kom det att rädda min hela försommar.
utan att gå till dramatisk överdrift.
jag finner ett tåg hem och hittar sextio kronor på marken, det är molnigt.
och då jag går hem är allt vackert och man kan nästan urskilja månen någonstans, där bakom.
mehrfruchtsaftgetränken är nu blott ett minne. tack viljestyrka.
utdraget; 12D
jag börjar bli smått sentimental över att J och A snart flyttar. självfallet faller jag in och flyr detta område bara några dagar efteråt, men på något vis känns det som en förlust. alla kära grannar jag verkligen avskyr, förjävliga tider i tvättstugan och dylika trivialiteter.
allt finns där, och det känns betryggande.
snart går det förlorat, och jag blir förmodligen lyckligare i samband med någon slags artificiell form av sorg.
häromveckan fann jag en uteliggare några gator från min egen, vilket är mycket ovanligt för bollnäs, jag var nyklippt och han sade att kärleken var död.
i sina yngre dagar hade han kanske fått rådet att fly från staden, och jag undrar om han refererade till alkoholen då han talade till mig om det sinneslösa institutet.
några stenkast senare är jag hemma.
följande dag talar jag med A om människor som försvinner i djupet av andra.
jag har tänkt på det en del under senare tider, och jag tror det är en enkel företeelse att omedvetet utgå ifrån. förhållande tenderar att följa just en sådan struktur. U talar om att det gäller att finna en viss balansgång mellan att inte vara för frånvarande och just att vara för frånvarande.
och jag tror henne, helhjärtat.
jag funderar vidare på människor vilka försvinner innan man hunnit möta dem.
jag kommer inte fram till någonting.
häromdagen såg jag att en vän skrivit en krönika i en tidning som levereras varje söndag,
på något vis gjorde det mig lycklig, och påminnde om hur mycket jag saknar henne.
jag ska nog ringa så fort min telefon återuppstår,
det är snart sommar och jag tror inte vi setts på fem månader nu.
underligt, egentligen.
tidigare under dygnet hade vi spelning i en stor rund lokal jag inte visste fanns,
den luktade torkat trä och påminnde mig om min barndom.
tills vidare sover staden,
i samband med att jag söker mänsklig kontakt.
allt finns där, och det känns betryggande.
snart går det förlorat, och jag blir förmodligen lyckligare i samband med någon slags artificiell form av sorg.
häromveckan fann jag en uteliggare några gator från min egen, vilket är mycket ovanligt för bollnäs, jag var nyklippt och han sade att kärleken var död.
i sina yngre dagar hade han kanske fått rådet att fly från staden, och jag undrar om han refererade till alkoholen då han talade till mig om det sinneslösa institutet.
några stenkast senare är jag hemma.
följande dag talar jag med A om människor som försvinner i djupet av andra.
jag har tänkt på det en del under senare tider, och jag tror det är en enkel företeelse att omedvetet utgå ifrån. förhållande tenderar att följa just en sådan struktur. U talar om att det gäller att finna en viss balansgång mellan att inte vara för frånvarande och just att vara för frånvarande.
och jag tror henne, helhjärtat.
jag funderar vidare på människor vilka försvinner innan man hunnit möta dem.
jag kommer inte fram till någonting.
häromdagen såg jag att en vän skrivit en krönika i en tidning som levereras varje söndag,
på något vis gjorde det mig lycklig, och påminnde om hur mycket jag saknar henne.
jag ska nog ringa så fort min telefon återuppstår,
det är snart sommar och jag tror inte vi setts på fem månader nu.
underligt, egentligen.
tidigare under dygnet hade vi spelning i en stor rund lokal jag inte visste fanns,
den luktade torkat trä och påminnde mig om min barndom.
tills vidare sover staden,
i samband med att jag söker mänsklig kontakt.
imperiet
så plötsligt fick jag en ingivelse, men nattbloggar ska inte bli en återkommande rutin i min vardag.
vilket oxymoront uttalande, förresten.
men helgen har varit god.
jag har, så att säga, badat i en enda lera av glada tillställningar.
på onsdagen impulsfest,
och på fredagen ackompanjerade jag mina vänners lyckliga end-of-exam afton och deras biblioteksfulla tillvaro
med nyktert glädjerus samt en stunds mingelfotograferande.
det hela var fint.
och på något vis kan man känna att ett slut nalkas. snart.
och på något vis vet man med största säkerhet att de kommande veckorna väntas vara besudlade av sentimental sinnesstämning.
koffeintabletterna gör mig aningen yr, så för allas välbefinnande sätter jag här punkt.
vilket oxymoront uttalande, förresten.
men helgen har varit god.
jag har, så att säga, badat i en enda lera av glada tillställningar.
på onsdagen impulsfest,
och på fredagen ackompanjerade jag mina vänners lyckliga end-of-exam afton och deras biblioteksfulla tillvaro
med nyktert glädjerus samt en stunds mingelfotograferande.
det hela var fint.
och på något vis kan man känna att ett slut nalkas. snart.
och på något vis vet man med största säkerhet att de kommande veckorna väntas vara besudlade av sentimental sinnesstämning.
koffeintabletterna gör mig aningen yr, så för allas välbefinnande sätter jag här punkt.
utdraget; drömmar
återigen, jag vaknar, 03.39 och det slår mig som aldrig förut att jag verkligen är pigg, och helt yrvaken.
det finns utrymme att tala vidare om lustiga drömmar:
det har varit återkommande ett tag. drömmar om nazister.
de behagar att jaga mig med spadar, i nästan löjeväckande uppriktig häxjakts-approach.
denna gång hade några liar, och jag springer, men dom går alltid ikapp mig.
jag är finurlig och bestämmer mig för att ta mig ned i tvättstugan. och mycket riktigt.
jag träffar där nere en kvinna, och det tycks mig, som i renaste formen av manlig automatik,
att jag, för att vilja imponera på henne, börjar spänna mina behag.
muskler har dock aldrig varit till min fördel. jag misslyckas fatalt
och här sitter jag nu.
och det slår mig ännu en gång.
jag var i full färd med att handla mint-krokant på närmaste affär tidigare under kvällen,
då det där befann sig två flickor under samma tid. jag var halvcool i en lånad halvrejvig outfit,
och jag tror jag blev lite förälskad i en av dom.
stilmässigt.
jag anmärkte det redan då, men har tänkt på det en del, och dom tycktes inte vara av bollnäs härkomst.
klockan är alldeles innan nio och jag far iväg från ica alldeles innan stängning, utan att se tillbaka.
jag sneddar ut över den tillsynes förfallna skolgården för att gå den där genvägen över ängen jag alltid brukar ta.
solen far som en ilning över det vidsträckta gröna och jag tycker mig se den som om jorden vore platt och solen i lodrätt riktning jämförelsemässigt. den attackerar marken gradvis. och mig.
jag ser till de trogna hedhamrehus jag är van vid, de förblir, men inte jag, inte länge till.
snart flyttar jag.
återigen ser jag ut mot det av solen, nästan besynnerligt, upplysta fält. du lyckas inte blända mig.
jag är lycklig
det finns utrymme att tala vidare om lustiga drömmar:
det har varit återkommande ett tag. drömmar om nazister.
de behagar att jaga mig med spadar, i nästan löjeväckande uppriktig häxjakts-approach.
denna gång hade några liar, och jag springer, men dom går alltid ikapp mig.
jag är finurlig och bestämmer mig för att ta mig ned i tvättstugan. och mycket riktigt.
jag träffar där nere en kvinna, och det tycks mig, som i renaste formen av manlig automatik,
att jag, för att vilja imponera på henne, börjar spänna mina behag.
muskler har dock aldrig varit till min fördel. jag misslyckas fatalt
och här sitter jag nu.
och det slår mig ännu en gång.
jag var i full färd med att handla mint-krokant på närmaste affär tidigare under kvällen,
då det där befann sig två flickor under samma tid. jag var halvcool i en lånad halvrejvig outfit,
och jag tror jag blev lite förälskad i en av dom.
stilmässigt.
jag anmärkte det redan då, men har tänkt på det en del, och dom tycktes inte vara av bollnäs härkomst.
klockan är alldeles innan nio och jag far iväg från ica alldeles innan stängning, utan att se tillbaka.
jag sneddar ut över den tillsynes förfallna skolgården för att gå den där genvägen över ängen jag alltid brukar ta.
solen far som en ilning över det vidsträckta gröna och jag tycker mig se den som om jorden vore platt och solen i lodrätt riktning jämförelsemässigt. den attackerar marken gradvis. och mig.
jag ser till de trogna hedhamrehus jag är van vid, de förblir, men inte jag, inte länge till.
snart flyttar jag.
återigen ser jag ut mot det av solen, nästan besynnerligt, upplysta fält. du lyckas inte blända mig.
jag är lycklig
1940-talets plastdrömmar, och allt därtill
måndag, och en typisk sådan för att jag borde anat tidigare att jag skulle sova över någon timme.
och mycket riktigt.
men det mesta är bra. under historietimmen entusiasmerade H fram en dokumentärfilm om den forne weimar-republiken och 1940-talets führer.
jag håller mig vaken i kanske femton minuter varpå jag, såhär på efterhand, förmodar att jag måste fallit i sömn.
jag drömmer flyktigt om en person vars foton jag funnit väldigt mycket tycke för, och som jag endast skrivit ett meddelande till, då jag berömde hennes bilder.
vi sitter i en stor boll av plast, det visar sig dock senare att det är ett tält.
jag får panik, det ligger en orm för ingången
jag kommer inte ut,
jag blir rädd.
du sover.
jag står på knä.
du sover.
herr führer vrålar gällt i symbios med att jag vaknar ur drömmen.
jag tänker länge på hur underligt det hela egentligen var.
och vad man egentligen ska göra om det ligger en orm för ingången till ens tält, och man är instängd.
men mest på hur underligt det hela egentligen var.
och mycket riktigt.
men det mesta är bra. under historietimmen entusiasmerade H fram en dokumentärfilm om den forne weimar-republiken och 1940-talets führer.
jag håller mig vaken i kanske femton minuter varpå jag, såhär på efterhand, förmodar att jag måste fallit i sömn.
jag drömmer flyktigt om en person vars foton jag funnit väldigt mycket tycke för, och som jag endast skrivit ett meddelande till, då jag berömde hennes bilder.
vi sitter i en stor boll av plast, det visar sig dock senare att det är ett tält.
jag får panik, det ligger en orm för ingången
jag kommer inte ut,
jag blir rädd.
du sover.
jag står på knä.
du sover.
herr führer vrålar gällt i symbios med att jag vaknar ur drömmen.
jag tänker länge på hur underligt det hela egentligen var.
och vad man egentligen ska göra om det ligger en orm för ingången till ens tält, och man är instängd.
men mest på hur underligt det hela egentligen var.
vaknar av solen och allt för många perronger kanske är otillräckliga.
efter antal dygn i studiedimman börjar fakta uppenbaras igen.
jag vaknar av att J städar, klockan är strax efter tolv och egentligen alldeles för mycket.
jag äter frukost, tvättar och ackompanjerar min rumskamrat för att handla diverse halv-föda.
ingivelser tar plats och tillslut diskuterar vi det där omtalade strecket mellan bröstmusklerna fabios bringa besitter.
det är fantastiskt och jag kan inte annat än att ge den italienska universalflamman en eloge för livet.
jag bestämmer mig att faktiskt vidta en föresats jag nu ett tag har tänkt på.
jag tror inte det är svårt, i folklig mentalitet, men min hindrar mig, avtar, och företeelsen tar vid
varpå jag förundras över att något så koncist kan förmedla så mycket angående två personer.
jag är kortfattad. du vill det.
jag vaknar igen, och undrar om du minns. ibland tror jag morgnar är det enda jag vet.
du är alltid en fin person, och jag tror det är viktigt att du tar vara på det.
tar vara på dig.
vi kanske ses någon dag, möjligen vid en kyrkogård, som vi är vana vid, jag kommer ta tillfället i akt och låta dig höra om mina eskapader, om jag verkligen sett någon östasier där vid dragon gate, du vet, och om allt det andra som kanske inte hör till, men som min hemstad har att erbjuda.
behåll en spänd förväntan nu. så ses vi någon dag.
jag vaknar av att J städar, klockan är strax efter tolv och egentligen alldeles för mycket.
jag äter frukost, tvättar och ackompanjerar min rumskamrat för att handla diverse halv-föda.
ingivelser tar plats och tillslut diskuterar vi det där omtalade strecket mellan bröstmusklerna fabios bringa besitter.
det är fantastiskt och jag kan inte annat än att ge den italienska universalflamman en eloge för livet.
jag bestämmer mig att faktiskt vidta en föresats jag nu ett tag har tänkt på.
jag tror inte det är svårt, i folklig mentalitet, men min hindrar mig, avtar, och företeelsen tar vid
varpå jag förundras över att något så koncist kan förmedla så mycket angående två personer.
jag är kortfattad. du vill det.
jag vaknar igen, och undrar om du minns. ibland tror jag morgnar är det enda jag vet.
du är alltid en fin person, och jag tror det är viktigt att du tar vara på det.
tar vara på dig.
vi kanske ses någon dag, möjligen vid en kyrkogård, som vi är vana vid, jag kommer ta tillfället i akt och låta dig höra om mina eskapader, om jag verkligen sett någon östasier där vid dragon gate, du vet, och om allt det andra som kanske inte hör till, men som min hemstad har att erbjuda.
behåll en spänd förväntan nu. så ses vi någon dag.
utdraget; verkligheten
N tar sista tonen. jag är i svart och vitt.
genrepet är över, jag kan aldrig påstå att jag är fantastiskt lycklig över mina prestationer. det ska jag nog heller inte vara.
jag tar mig i hast hemåt, månen skymtas halvt, bakom ett moln och mot klar sky.
det är ljust.
folk kastar sneda blickar över mitt smink, inte helt oväntat.
jag lutar huvudet nedåt och kliver medvetet på en spindel, bara av tanken på att kunna sjunga i regnet när morgondagen kommer, och solen inte lyckas tränga igenom det tjocka täcket av moln som med omsorg spridits ut över det gigantiska valvet.
det är sedvanligt, med all rätt.
genrepet är över, jag kan aldrig påstå att jag är fantastiskt lycklig över mina prestationer. det ska jag nog heller inte vara.
jag tar mig i hast hemåt, månen skymtas halvt, bakom ett moln och mot klar sky.
det är ljust.
folk kastar sneda blickar över mitt smink, inte helt oväntat.
jag lutar huvudet nedåt och kliver medvetet på en spindel, bara av tanken på att kunna sjunga i regnet när morgondagen kommer, och solen inte lyckas tränga igenom det tjocka täcket av moln som med omsorg spridits ut över det gigantiska valvet.
det är sedvanligt, med all rätt.
utdraget; evigheten.
21.39 och dagen tillägnas [brus], helt jävla fantastiskt.
och apropå dagen borde jag ta tag i den.
det slår mig att jag pratar nog oftast med dig om att bli gammal, och om att inte bli gammal.
jag talar kroniskt, konstant, du svarar med menande blickar.
men fan, jag förstår nog inte vad du menar.
klockan visar 21.52 och jag har inte kommit längre i mitt inlägg. jag tycker mig fastna för låtar och försvinna i trans,
när jag är tillbaka är minnet förlorat. jag börjar tänka på vänner, oftast gamla vänner,
jag ser dom varje dag men tror mig inte känna dom längre.
jag vet hur detta kommer urarta.
jag är orkeslös, men måste studera.
efter denna vecka är det åtminstone ljust.
a scenic world where the sunsets are all breathtaking
vi tycks aldrig åldras.
musiken
musiken
jag tror jag vill rädda dig. men du är inte hjälplös.
det är synd, egentligen.
och det är nog just därför.
en scenisk rymd.
som vanligt flyter vi,
i ringar, förmodligen stora, ovala.
ingen hör oss, ingen ser oss,
förutom stjärnorna, den oändliga rymden omkring oss
och dess materia.
men materian, ah materian.
vi flyter, allt åldras, men vi blir aldrig gamla.
jag tror stjärnorna ser oss, men du hör inte.
du låter istället dina ögon vandra mot en av de gigantiska solarna,
för att evigt bländas.
ja, jävla rymd alltså.
och jag lovar att skriva något vettigt nästa gång.
detta var rent fasansfullt,
okontrollerat.
nästa inlägg kan förväntas vara i ren diskbänksmentalitet,
jag lovar. igen.
musiken
musiken
jag tror jag vill rädda dig. men du är inte hjälplös.
det är synd, egentligen.
och det är nog just därför.
en scenisk rymd.
som vanligt flyter vi,
i ringar, förmodligen stora, ovala.
ingen hör oss, ingen ser oss,
förutom stjärnorna, den oändliga rymden omkring oss
och dess materia.
men materian, ah materian.
vi flyter, allt åldras, men vi blir aldrig gamla.
jag tror stjärnorna ser oss, men du hör inte.
du låter istället dina ögon vandra mot en av de gigantiska solarna,
för att evigt bländas.
ja, jävla rymd alltså.
och jag lovar att skriva något vettigt nästa gång.
detta var rent fasansfullt,
okontrollerat.
nästa inlägg kan förväntas vara i ren diskbänksmentalitet,
jag lovar. igen.
mellan handleden och den tidlöst vackre omar.
om jag skulle vilja säga att jag startat om
men snart är det sommar igen, och allt blir bra, ska du veta.
vilken hysteriskt jävla fin kväll denna bild anspråkar, förresten.
att resa till andra sidan jorden för att finna sig själv, och paradoxen intill.
jag vill tänka att jag lärt mig att ta innerspåret, att undervisa mig själv,
att jag ska vänja mig vid våren, låta mig acceptera förändringar av ting,
även då jag är motsatsen till fundamental.
jag borde ha bestämt mig, men jag är en efterhängsen jävel.
jag ska låta allt stort komma som det kommer, och även allt litet, från idag, och alla andra dagar.
jag ska skynda, och varje ljussprång kommer avta i hopp om att folk ska sluta förvirra;
förändras och målas om.
inte folk i min närhet.
ändå trivs jag med att låta mig väckas av solen om morgnarna. jag tror du lärt mig det, E.
sommaren står vid entrén, det ser verkligen underligt ut, än underligare är att mina pollenreaktioner verkar ha avtagit, de har inte visat sig ännu.
hur som helst.
jag hoppas innerligt jag finner en lägenhet snarast, så jag kan flytta till hösten.
det kan bli ett ihärdigt år annars, utöver allt annat slit som står inför ofrivillig beställning.
jag måste lära mig att uppskatta, på alla tänkbara sätt, i all tänkbar kvantitet.
att jag ska vänja mig vid våren, låta mig acceptera förändringar av ting,
även då jag är motsatsen till fundamental.
jag borde ha bestämt mig, men jag är en efterhängsen jävel.
jag ska låta allt stort komma som det kommer, och även allt litet, från idag, och alla andra dagar.
jag ska skynda, och varje ljussprång kommer avta i hopp om att folk ska sluta förvirra;
förändras och målas om.
inte folk i min närhet.
ändå trivs jag med att låta mig väckas av solen om morgnarna. jag tror du lärt mig det, E.
sommaren står vid entrén, det ser verkligen underligt ut, än underligare är att mina pollenreaktioner verkar ha avtagit, de har inte visat sig ännu.
hur som helst.
jag hoppas innerligt jag finner en lägenhet snarast, så jag kan flytta till hösten.
det kan bli ett ihärdigt år annars, utöver allt annat slit som står inför ofrivillig beställning.
jag måste lära mig att uppskatta, på alla tänkbara sätt, i all tänkbar kvantitet.
om franskklacissimen och huruvida mongo-john hemsöktes av nazistiska drömmar
ytligt.
och jag vet inte varför en simpel femhundraords essä tar kol på mitt medvetande, jag finner ingen ro.
jag funderar över insomnia, jag behöver ett lov, men jag behöver inte slappna av.
slappna av är förresten en företeelse jag aldrig sett någon sympati hos,
jag är nog av orolig natur, naturligt och slätstruket.
jag var ute och främjade mitt åldrande med att köpa mazariner för en kort stund sedan,
jag blev ikappsprungen av ett av mitt livs stora problem då jag hamnade bakom två personer som gick i en förfärligt, rentav skadligt avslappnad takt. det händer mig dagligen, det är patetiskt men jag kan inte med det, jag har bråttom, jag vet inte till vad, jag har ju hela livet på mig, varför känns det då som min tid rinner ut i samband med den kommande sommaren?
slopad sentimentalitet står inför beställning.
jag passerar förbi de två gående, irriterar mig, och tror naivt att folk som går så sakta inte kan ha mycket bekymmer.
och det kanske är just därför jag irriterar mig.
se dig själv och ät dina mazariner nu, oroliga människa.
och jag vet inte varför en simpel femhundraords essä tar kol på mitt medvetande, jag finner ingen ro.
jag funderar över insomnia, jag behöver ett lov, men jag behöver inte slappna av.
slappna av är förresten en företeelse jag aldrig sett någon sympati hos,
jag är nog av orolig natur, naturligt och slätstruket.
jag var ute och främjade mitt åldrande med att köpa mazariner för en kort stund sedan,
jag blev ikappsprungen av ett av mitt livs stora problem då jag hamnade bakom två personer som gick i en förfärligt, rentav skadligt avslappnad takt. det händer mig dagligen, det är patetiskt men jag kan inte med det, jag har bråttom, jag vet inte till vad, jag har ju hela livet på mig, varför känns det då som min tid rinner ut i samband med den kommande sommaren?
slopad sentimentalitet står inför beställning.
jag passerar förbi de två gående, irriterar mig, och tror naivt att folk som går så sakta inte kan ha mycket bekymmer.
och det kanske är just därför jag irriterar mig.
se dig själv och ät dina mazariner nu, oroliga människa.
och ännu en gång, de magnetiska fälten uppenbaras
oj herregud, vilken släng av sentimentalitet,
stoppa mig, du düsseldorfs ströbrödsbeklädde schnitzel -
marsipanbröd - ströbröd!
ja, inspirationen tryter i symbios med påskmustets kall.
du väntar
stoppa mig, du düsseldorfs ströbrödsbeklädde schnitzel -
marsipanbröd - ströbröd!
ja, inspirationen tryter i symbios med påskmustets kall.
du väntar
see you someday
återigen stockholm.
jag vet inte vad jag håller på med egentligen,
stunder som dessa skulle troligtvis inte gå att tillägna något större minne.
doktor glas var i alla fall fenomenalt, jag blev hänförd, och återigen påminnd om söderbergs genialitet.
jag vandrade senare bortåt, hamnade på söder och hittade E. det skulle bli andra gången jag såg henne.
vi tog in på ett café, tydligen ett av de få med rökrum.
och några söderblandningar senare var vi på väg därifrån.
ovanor och dåliga vanor.
jag vet egentligen inte om det är något beroende jag har,
det ter sig dock ofta så att kroppskontakt verkar vara min essens för livets fortgång.
och absolut inte de mer eller mindre naturliga behov människor hyser, inte i några avseenden, utan bara att känna att det finns någon bredvid en i sovande stunder, någon att hålla om.
icke-manlighet må genomsyra texten, jag vet, men allt annat skulle så vara falskt.
för en stund betraktade jag henne, bredvid, där hon sov, förundran spreds inom mig,
förundran och glädje i ljuv harmoni vilka komposerar att allt inte alltid behöver gå så långt,
och det är lycka, absolut.
ingångarna är många, utgångarna likaså då morgonen kommer och hela staden uppenbaras.
det blev ett tidigt bergsbesök, solen steg varpå timmar gick.
de var löjligt korta.
vi skildes, jag drog en biljett hem, köpte nya glasögon, lyssnade på radio department
och möjligtvis grät jag inombords.
bussen led av outtröttlig tystnad,
det var verkligen tyst.
och man kan undra varför jag valde just en utgång.
tack
håll käften och ät dina jävla riskakor, tycktes bussen tala till mig.
jag drog på mig glasögonen, tog en riskaka, och reste hem,
tillsynes jävligt incognito.
det har blivit allt för mycket bussresor de senaste veckorna,
det är inte på något vis bra, jag tänker för mycket under dom, bussresorna
jag ser någon latino med armen utanför rutan i sitt icke-latinofordon,
jag somnar och astman tar regelrätt över.
jag stiger ut på perrongen, suckar tungt varpå bollnäs ärar mig med en spark i skrevet.
jag skall skärpa mig, men något säger mig att jag har behövt detta.
samma något tycks också säga mig att min skolgång kommer gå åt helvete.
så får det möjligtvis också bli.
jag känner mig självupptagen,
jag hoppas innerligt det försvinner
